bleep

Jag hatar dessa förbannade gatusäljare. Visst, hata är fan ett starkt ord, men jag hatar fan dessa irriterande, påflugna och jobbiga jävla gatusäljare från 3, Comviq och bla fucking bla. I dessa stora, blodsugande företags fina agenda står det säkert längst ner med liten jävla text att de små glin som lyckas irritera och jävlas med flest antal människor på kortast möjliga tid får avancera i företaget.

Finnig tonåring - "Ööööö hej, jag söker jobb hos er.."
Sniken pamp - "Bra där, precis vad vi söker! Vi behöver någon som kan jävlas. Du får börja som säljare, kan du inte jävlas redan så lär du dig snabbt!"

Sedan står de där, på gatan under ett tält, med ett colgate-leende och tintinfrisyr.

-´"Hej! Hur mycket ringer du för varje månad?" SUG RÖV! SUG FUCKING RÖV DIN JÄVEL!
- "Hej! Hur mycket betalar du för din el varje månad?" MEN NEEEEEEEJ!

Helt seriöst, dessa människor struntar blankt i vad man säger till dem. Vad man än hittar på som svar på deras fina lilla öppnande fråga så har de alltid ett jävla ess i rockärmen.

- "Ursäkta, ursäkta.. Ursäkta, vill du halvera din mobilkostnad?".
- "Öhm, nej!"
- "Vadå nej, vill du betala för mycket i mobilräkning varje månad? Va? Vill du det? Om du tittar här så kan jag halvera dina kostnader och du får en gratis blombukett också.."

Va fan säger man till det? JA, jag vill gärna betala för mycket i mobilräkning varje månad! JA, jag älskar att bli påsatt av mitt elbolag varje månad, för inte fan vill jag skriva på nåt jävla papper och köpa din skit!

Det kanske man borde säga..

Michael, min enda och stora idol och min inspiration när jag växte upp är borta. Kändes tomt när jag såg nyheterna på CNN bara timmar efter hans död blivit konfirmerad. Det kändes nästan som att en nära vän dött.

Jag har följt Michael Jackson i stort sett sedan hans Jackson 5-tid, fick LP - skivor redan när jag gick i första klass av mamma, som jag lyssnade på hela tiden. Senare, en jul, fick jag Off the wall, ett av Michaels absolut bästa album, enligt mig. Lyssnade på det dag som natt och lyssnar fortfarande ofta på det. Mamma hade redan Bad och Thriller på LP, så dem snodde jag förstås. Thriller påverkade mig oerhört och är en av mitt livs stora inspirationer, jag brukade dansa runt och köra mina moves och min grymma moonwalk så fort jag var ensam hemma.

Hans videos på MTV spelade jag in, eftersom de ofta hade Michael Jackson Weekend, alltså hela helger med bara MJ videos och dokumentärer. Eftersom vi aldrig hade batterier till vår videobandsspelarkontroll så fick jag sitta i meditativ ställning på parkettgolvet på hasselgatan framför TV:n och videon hela dagarna och trycka på rec så fort det kom en video som jag ville spela in. Sådan var jag, när jag var liten. Han var och är fortfarande min största idol och Michael är fortfarande oerhört levande och nära mig även i vuxen ålder.

Därför tyckte jag det var så overkligt när jag fick höra om hans död. För mig kändes det som att han hade så otroligt mycket mer kvar att ge och att uträtta. Han var under stora delar av sitt liv missförstådd och förföljd av media, och det kan inte ha varit lätt att leva så. Det kan nog inte ha varit lätt överlag, det liv han levde, från hans barndom till hans död.

Hans begravning var oerhört fin, och värdig en legend. Jag blev glad över att han åtminstone fick ett visst erkännande och en viss upprättelse i samband med detta. Men, seriöst, varför kunde han inte fått det när han levde och verkligen var i behov av det? Visst har han varit inblandad i tvivelaktiga situationer, men han har aldrig blivit dömd för något. Jag hoppas man kommer minnas honom som den bäste och för hans musikaliska bidrag. Du var och kommer alltid att vara den störste, en hel generation sörjer och saknar dig.

Jag är så glad att jag fick vara med om dig, en sådan som du med sådan talang kommer aldrig att komma igen.

Aldrig.