bleep

En kall kväll sent i november tror jag . . jag minns att snön föll sådär lagom, inte för tungt och inte för lätt. Jag hade vart i affären säkert tre - fyra timmar innan stängning bara för att vara varm tills senare. Personalen måste tyckt jag vart dum i hela huvudet eller nåt säkert . .

Som tur är så är inte Coop forum särskilt litet, iallafall inte här, så jag lyckades med konststycket att undgå uppmärksamhet idag också . . tror det är typ tredje dan i rad eller nåt . . kan inte låta bli att småle när jag tänker på det. Personalen som jobbar här måste fan vara helt dumma i skallen.

Inte ens när en tunn, sliten uteliggare som jag stryker runt bland skurmopparna och diskmedlen för femtusende gången så reagerar de . .  Fast å andra sidan kanske de är tränade att inte bry sig om såna som mig.

Men just den dagen, en tisdag av alla dagar. . (lönedag hörde jag nån kärring gorma) så blev jag alldeles tom när jag som en av de sista "kunderna" blev utsläppt av vakten prick klockan 10 på kvällen. Medan låset till de automatiska dörrarna bakom mig låstes inför kvällen med ett klick så insåg jag plötsligt hur ensam jag faktiskt var.

Parkeringen utanför, där bilarna är packade som sillar under dagarna, var nu nästintill tom. En kvinna klev in i sin Audi med sin matkasse, backade ut ur sin ruta och körde sakta ut från parkeringen, mot bilvägen, som även den var stilla och lugn såhär på kvällen.

Jag bara stod där. . själv. Ingen trappuppgång, inget soprum, ingenting. Vart går man när man inte har någonstans att gå?

Men just då spelade det ingen roll. Just då var jag varm, inte speciellt hungrig . . Jag bara var för stunden. Någon timme senare eller så skulle kylan, som var en bra bit under strecket, sakta bita sig fast i mina händer och i mitt ansikte.

Sen gick det som det gick.

Jag dog och kom hit . . ner faktiskt.
 

Fast det är klart, vem fan vill stanna i himlen för alltid när man ändå är fattig och inte har nåt. Då är det fan bättre att va här och drälla.